Hanteringen av plötsliga oväntade hjärtstopp har intresserat mänskligheten sedan årtusenden. Såväl synsätt som framgång har varierat. I Sverige har vi kommit så långt att vi idag kan säga att nästan var femte timme så räddas en människa till livet efter ett plötsligt oväntat hjärtstopp antingen innanför eller utanför sjukhusens väggar. Inom ramen för den aktuella sessionen belyses viktiga aspekter på nuläget och framtiden inom denna viktiga del av den prehospitala akutsjukvården.
Johan Herlitz, seniorprofessor i prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås, kommer att berätta om hur evidensen för samverkan vid hjärt-lungräddning av människor som drabbats av hjärtstopp utanför sjukhus har vuxit fram under de senaste decennierna alltifrån mitten på 1990-talet. Fokus kommer att vara på tre aktörer: a) bystandern (vittnet) ,b) räddningstjänst/polis samt c) SMS-livräddaren. Det finns idag evidens för att alla tre instanserna har bidragit till att det idag räddas fler liv än någonsin tidigare i Sverige.
Carl Magnusson, registerhållare för det Svenska hjärt-lungräddningsregistret, medicin doktor och ambulanssjuksköterska vid ambulanssjukvården i Göteborg, kommer i nästa föredrag att berätta om de senaste nyheterna från det Svenska hjärt-lungräddningsregistret. Detta register kartlägger all hjärt-lungräddningsaktivitet som bedrivs i Sverige och har funnits sedan 1990. Han kommer att belysa hur överlevnaden succesivt har ökat genom åren och hur denna ökning relaterar till patienternas kön, ålder och bakomliggande orsak till det inträffade hjärtstoppet. Han kommer också att belysa frågan om till vilket liv som vi räddar patienterna som har drabbats av ett hjärtstopp.
Carl Magnusson kommer i det tredje och sista föredraget att informera om en ny metod att defibrillera patienter vid kammarflimmer som har visat lovande resultat och som nu testas i en stor allsvensk studie. Det var år 1956 som den amerikanske hjärtläkaren Paul Zoll för första gången visade att det var möjligt att defibrillera ett kammarflimmer till en pulsgivande rytm på människa genom att skicka elektriska strömmar genom hjärtat med hjälp av två elektroder placerade på bröstkorgen. Sedan dess har den metod som han använde in princip förblivit oförändrad. Men nu har det föreslagits att elektroderna skall placeras annorlunda för att ändra strömriktningen och helst skall man ge flera strömstötar i rask följd. Detta nytänkande ökar sannolikheten för att den kaotiska hjärtrytm, som ett kammarflimmer innebär, upphör och ersättas av en pulsgivande rytm.